Det visade sig att jag var ledig idag måndag, och just nu sitter jag med datorn ute i trädgården och dricker en mangosmoothie. Supergott och superavsvalkande! Tänk att jag får så mycket solsken här, helt underbart. Det enda som står på schemat för dagen är psykilogin som börjar 18:10, och innan dess ska jag bara ta det lugnt och njuta av dagen. Skypade lite med världens finaste kille i förmiddags också. Jag längtar tills jag kommer hem och får krama honom!

Idag har jag och Sierra varit på barnkalas. Innan vi skjutsade Colby till skolan tog vi på henne en finklänning och flätade hennes hår. Glömde tyvärr att ta kort, men hon var så himla söt! Hon var så nöjd när hon gick där med sin puffiga klänning och nya vita sommarsandaler. Jag kommer exakt ihåg den där känslan från när jag själv var liten, och jag kunde inte låta bli att le. Efter vi släppt av Colby åkte vi till leksaksaffären för att få tag på en födelsedagspresent. Eftersom det var en kille vi skulle köpa present till (vilket S hade lite svårt att förstå) visade jag upp bil efter bil samt legobox efter legobox, men hon bara skakade på huvudet: "no". Själv föreslog hon massa rosa, tjejiga saker, men då var jag tvungen att förklara att det var ju faktiskt inte till henne själv vi skulle handla till. En vattenpistol senare var vi i alla fall påväg. Minglande snygga, vältränade kaliforniamammor, ett minilångbord med tillhörande stolar (uppdukat sååå fint), såpbubblor, massa mat, tårta, en piñata och en djur-show-kille bjöd detta födelsedagskalas på. Hela deras baksida var pyntad och vädret visade sig från sin bästa sida. Födelsedagsbarnets mamma hade jobbat hårt för ett sån fin tillställning. Tänk att vara en Cali-mamma på heltid, vilket jobb! Jag tyckte i alla fall att det var intressant att se hur denna värld fungerar. Det är något speciellt över den. Man måste alltid vara snygg, på topp och med ett kritvitt leende på läpparna, samt ett par skitstora märkesbrillor vilandes på näsan och helst en bebis på ena höften. Ibland känns allt så himla fejk och tillgjort, och jag kan säga att det är precis som på film. Tur att jag inte växte upp på detta viset. Undra vad man skulle tro om världen då?

Som ni redan vet så var vi på bio i helgen och såg "The lucky one", och jag älskade verkligen den filmen. Så pass mycket att jag nu gått och köpt boken. Det är samma författare som skrev "The Notebook", och jag har redan läst hundra sidor. Jag avskyr oftast att läsa, men det ända jag vill göra nu är att läsa hela kvällen! Mys!

När jag var tretton år började jag samma skola som en kille jag från första början fick upp ögonen för. Han hade ganska långt hår, alltid en Emil i Lönneberga keps, mjukisbyxor, joggingskor och fotbolls t-shirt. Vilket kap va? Inom det kommande året skulle jag komma att falla pladask för denna grabb, men allt hade i sin skalle var fotboll. Jag försökte länge och väl, och så tillslut blev jag hembjuden på filmkväll av honom. Resten är en fairytale come true. Sedan den 26 april 2006 har vi varit oskiljaktiga, och jag har aldrig någonsin varit lyckligare. Det känns som om det alltid har varit jag och Pierre och jag älskar honom över allt annat.

Sitter på Starbucks och dricker en kaffe för tillfället. Om ett tag ska jag bege mig till Cheesecake factory för ett au pair meeting. Gillar inte att gå på dem så värst mycket, men när det ändå var så nära så kände jag att jag lika gärna kunde gå dit. Kan ju förresten berätta att jag fick ett B på min första uppsats. Jag blev lite förvånad faktiskt! Det är ungefär 4 kurstillfällen kvar (tror jag) och det känns riktigt najs att det snart är slut. I och för sig är det ganska mycket nu i slutet, men när allt är klart ska jag klappa mig själv på axeln och säga "bra jobbat". Sen kan jag ju avsluta med ett citat från en liten fröken jag känner: "Anna.. I think I´m ready for my own garbage can". Hon är ju för söt ibland. Ungefär som om att få en egen soptunna är ett av livets alla steg. Haha, jag fick mig ett gott skratt i alla fall.

För er hemma i Sverige är det löningsdag, för mig är det nio månader sedan jag lämnade Sverige och tre månader tills jag återvänder. Nio månader låter galet långt! Även om det här året har varit tufft på många sätt, så kommer jag aldrig ångra att jag åkte. Allt jag har lärt mig under dessa månader värdesätter jag högt. Jag kan inte riktit sätta fingret på vad det är, men jag känner mig helt klart mycket vuxnare och självständigare, och jag är redo för allt annat som livet har att erbjuda. Hit me!

Min hembiljett är nu bokad. Jag lämnar Larkspur, mina fina kids och mitt liv här kvällen den 25 juli, exakt ett år på dagen sedan jag började mitt äventyr. Jag landar på Arlanda närmare 22:00  torsdagen den 26 juli, och det ska bli så skönt. Ser inte fram emot att säga hejdå till mina gosungar och kompisar, och jag ser definitivt inte fram emot de 13,5 timmarna jag ska sitta sitta ensam på ett flygplan och be till gud att tiden ska gå fortare, men jag ser fram emot känslan jag kommer att ha när jag har fått mina resväskor och ska gå ut och möta mina älskade. Den längtan kan jag leva på ett tag, men det känns ändå himla skönt att ha ett datum. Ett datum på slutet av mitt livs resa och början på mitt nya liv. Jag har 13 veckor kvar nu, vilket är ungefär lika med ett svensk sommarlov. Tiden kommer gå fort, det vet jag alldeles säkert. Det ska bli så underbart att komma hem till min andra halva igen. Har under ett års tid saknat en del av mig själv.

Har slutat jobbat och nu blir det Santa Cruz med tjejerna. Ha en bra helg Sverige!

Sommarvärmen fortsätter och hela helgen ska det vara mellan 25-30 grader. Jag tackar för det jag! Just nu sitter jag och försöker skirva på min uppsats som ska in på måndag, det går ganska hyfsat faktiskt. Känns dötrist dock eftersom vädret är som det är. Ikväll blir det i alla fall middag på någon mysig uteservering med Marintjejerna (för er som undrar hur man utalar Marin så är det inte som mariiinblå, utan mer som "marinn", märkte att min familj hade lite problem med utalet så jag tänkte tipsa er andra), känns sjukt najs. I morgon ska jag träffa mina Burlingametjejer, och jag känner på mig att det kommer bli en sjukt bra, och varm, helg.

Dagen till ära har bjudit på riktigt sommarväder. Säkert 25-27 grader och strålande sol! Så jäkla najs. Jag, Colby och Sierra var i förmiddags på Discovery Museum, ett ställe precis bredvid Golden Gate bridge som har massa skojiga saker både inomhus och utomhus för barnen. Det är den perfekta platsen att bara ta det lugnt och ha uppsikt över dem (jämfort med att behöva aktivera dem själv) och jag trivdes som fisken i vattnet där på min bänk i solskenet. Glömde dock att smörja in mig med solskyddsfaktor precis vid kanten på linnet.. Aj, aj. Tur att jag inte glömde smörja in barnen i alla fall! Vi hade tagit med oss lunch och vid 12:30 åkte vi hemåt. Colby har skola varje dag utom måndagar mellan 13:00-15:45 och under den tiden lekte jag och Sierra ute på en filt på baksidan. Där åt vi även massa apelsiner som vi plockade från vårt träd samt ritade. Den lilla damen börjar bli riktigt duktigt på att hålla sig innanför linjerna, kul! På torsdagar har båda kidsen simlektioner och Colby trivs väldigt bra i vattnet där han plaskar runt medans Sierra helst håller sig i kanten. Idag tvärvägrade hon att hoppa i tyvärr, så det fanns inte så mycket jag kunde göra. Kan ju inte slänga i henne och hoppas på det bästa precis..

Dagen har flytit förbi bra, kom precis hem från min psykologi. Även den börjar närma sig sitt slut, dock har jag två stycken inlämningsuppgifter, ett prov samt "final exam week" kvar, vilket inte känns så jättekul. Men men! Om drygd en månad är det finito. Annars händer inte så mycket just nu. Har tvättat en del kläder, inte städat mitt rum, upptäckt att min nyinköpta keps skärm är sned samt tagit slut på alla mina pengar. Yes! För att berätta något mer exciting kan jag ju nämna att jag och Danielle smider planer för att åka till San Diego en weekend i maj på sol och bad semester. Det låter ju faktiskt helt underbart, precis vad jag skulle behöva (Mathilda har andra planer då, så det är därför hon inte är inräknad). Nu blir det sängen och "Grey´s Anatomy", sköönt. Förresten famljen Lidman, pärlplattorna är en superhit!

Första jobbdagen är här, och jag måste säga att det känns lite surt. Men jag kommer komma in i rutinerna precis som vanligt igen. Det är som jag sa till mamma "om ni inte åker hem kommer det aldrig bli juli", och det stämmer ju. Jag har ungefär tre månader kvar, och jag hoppas (och vet) att de kommer susa förbi jättefort. Just nu längtar jag dock extremt mycket till min hemkomst, mest till min fina man, och jag kan inte hjälpa att önska att tiden ska gå snabbare.

Tiden tillsammans med min familj var som sagt helt fantastisk bra. På torsdagen när de anlände fick jag sluta vid tvåtiden och då tog jag färjan in till SF. När jag närmade mig lägenheten vi alla skulla bo i fick jag ett sms, "nu är vi här", och gissa om hjärtat började slå hårt? När jag gick där på Bay street tittade jag mig ivrigt omkring och preics när jag stannade vid en röd gubbe (övergångsställe) så såg jag dem. De hade parkerat bilen på gatan (backen) och det var så underligt att se dem. Först märkte de inte mig för jag stod kanske 50 meter bort, men sen såg jag hur pappa pekade åt mitt håll och alla vände sig om. Bil efter bil passerade och jag kunde knappt vänta tills det skulle slå om till grönt. När det väl gjorde det började jag springa, och det gjorde även Jenny och mamma, och det bubblade så mycket känslor inom mig. Ögonen vattnades och när jag äntligen fick krama om dem brast jag ut i gråt. Lycka var verkligen ordet och jag ville aldrig sluta krama dem, alla fyra. Jag kan inte beskriva hur fint det var att träffa dem efter snart nio månader, men ni kan nog tänka er. Veckan och aktiviteterna flöt på; vi var på Alcatraz, hemma hos mig i Larkspur, Union Square, Fishermans Wharf, China Town, Gillroy outlet, Santa Cruz, Highway 1, Muir Woods, Stinson Beach, Golden Gate, Lombard street, vi åkte Cable car, samt att vi lunchade i Burlingame sista dagen. Shoppat har vi gjort en hel del också, samt strosat omkring i stan. San Francisco är ett himlans vackert ställe och att bara gå omkring och titta på alla backar och kvarter är mysigt i sig. Sen har vi ju såklart ätit på massa fina restauranger, och även en hel del hemma. En av vår familjs favoritsysslor är att laga middag, äta tillsammans och skratta en massor för att sedan avsluta kvällen med en film. Det är nog det jag har saknat mest och jag satt riktigt och njöt varenda sekund av dessa kvällar. Jag älskar oss så otroligt mycket. Allt det roliga har som sagt ett slut, men det kändes inte alls för bittert. Det kommer ju vara vi hela livet så det är väl ingen idé att sura! Tack för en underbar semester gänget, jag saknar er redan.

De nio dagarna jag har spenderat med min familj har varit helt fantastisk underbara och mysiga. På gund av inget internet har uppdateringen varit väldigt dålig, så tyvärr har ni inte fått höra hur bra vi haft det! Jag lämnade i alla fall av dem på flygplatsen idag, och visst kändes det lite vemodigt. Klumpen i halsen var dock inte alls lika stor som i somras, jag har ju faktiskt bara ungefär 14 veckor kvar här i SF. Gråtkalaset tyckte jag vi kunde spara till någon annan gång! Just nu sitter jag hemma hos Danielle, ska spendera natten här. Mer uppdatering med bilder kommer senare. Nu ska jag andas ut.

Är nyss hemkommen från middag med Isabelle, Elin och Ida och jag är verkligen proppmätt. Vi åt på en kinesisk restaurang och sedan begav vi oss till Cheesecake factory för efterrätt. Jag och Elin delade på en underbart god carrotcake and cheesecake (ihopsvirlade) och vi alla satt och hade det trevligt. Det är så himla lättsamma tjejer jag har träffat här uppe och det är alltid lika najs att träffas för att få prata av sig lite. Bra kväll helt enkelt. För att prata om något annat så börjar jag bli riktigt pirrig inför torsdagskvällen när jag äntligen ska få krama om min familj igen. Tyvärr måste jag jobba hela dagen (även fredag men sen är jag ledig!) och kan därför inte hämta upp mina fyra fina som landar 13:30 lokal tid. Det känns faktiskt lite trist, men jag kommer ta mig till SF på eftermiddagen/kvällen och då kommer vårt fantastiska första möte äga rum. Jag är så himla spänd. Känslan i magen när jag är påväg till deras lägenhet och de hårda hjärtslagen när jag kliver in i porten. Efter åtta och en halv månad är vi tillsammans till slut, och jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Min familj. Vi fem i SF. Bättre kan det inte bli.