Första jobbdagen är här, och jag måste säga att det känns lite surt. Men jag kommer komma in i rutinerna precis som vanligt igen. Det är som jag sa till mamma "om ni inte åker hem kommer det aldrig bli juli", och det stämmer ju. Jag har ungefär tre månader kvar, och jag hoppas (och vet) att de kommer susa förbi jättefort. Just nu längtar jag dock extremt mycket till min hemkomst, mest till min fina man, och jag kan inte hjälpa att önska att tiden ska gå snabbare.