Idag har jag och Sierra varit på barnkalas. Innan vi skjutsade Colby till skolan tog vi på henne en finklänning och flätade hennes hår. Glömde tyvärr att ta kort, men hon var så himla söt! Hon var så nöjd när hon gick där med sin puffiga klänning och nya vita sommarsandaler. Jag kommer exakt ihåg den där känslan från när jag själv var liten, och jag kunde inte låta bli att le. Efter vi släppt av Colby åkte vi till leksaksaffären för att få tag på en födelsedagspresent. Eftersom det var en kille vi skulle köpa present till (vilket S hade lite svårt att förstå) visade jag upp bil efter bil samt legobox efter legobox, men hon bara skakade på huvudet: "no". Själv föreslog hon massa rosa, tjejiga saker, men då var jag tvungen att förklara att det var ju faktiskt inte till henne själv vi skulle handla till. En vattenpistol senare var vi i alla fall påväg. Minglande snygga, vältränade kaliforniamammor, ett minilångbord med tillhörande stolar (uppdukat sååå fint), såpbubblor, massa mat, tårta, en piñata och en djur-show-kille bjöd detta födelsedagskalas på. Hela deras baksida var pyntad och vädret visade sig från sin bästa sida. Födelsedagsbarnets mamma hade jobbat hårt för ett sån fin tillställning. Tänk att vara en Cali-mamma på heltid, vilket jobb! Jag tyckte i alla fall att det var intressant att se hur denna värld fungerar. Det är något speciellt över den. Man måste alltid vara snygg, på topp och med ett kritvitt leende på läpparna, samt ett par skitstora märkesbrillor vilandes på näsan och helst en bebis på ena höften. Ibland känns allt så himla fejk och tillgjort, och jag kan säga att det är precis som på film. Tur att jag inte växte upp på detta viset. Undra vad man skulle tro om världen då?