Skypade nyss med mina älskade barn i USA, och jisses vad jag saknar dem.. Det riktigt brände innanför ögonlocken när vi sa hejdå och la på. Det gör det i och för sig nu också. Buhu. Colby och Sierra är verkligen världens finaste och när jag tänker tillbaka på mitt liv som deras au pair blir jag helt varm i hjärtat. Det var en otroligt fin tid och jag saknar den. Sierra hade gjort ett pyssel, en papperstallrikstjej som skulle föreställa mig. Tänk att jag fortfarande finns i deras tankar! Gulligaste älsklingar. Dagen jag åkte hem och lämnade dem spelas ofta upp i mitt huvud. Sierra fattade ingenting och såg allmänt nervös och frågande ut. Colby och andra sidan höll in allt tills han skulle gå och sätta sig i bilen (mormodern hämtade dem), och då vände han sig om och sprang storgråtandes till mig, hoppade upp i min famn och sa "I´m gonna miss you so much!" med skärande röst. Just där och då sprängdes mitt hjärta. Tårarna fullkomligt forsade ner för bådas kinder och vi kramade om varandra hur hårt och länge som helst. Jag bar honom till bilen, satte honom i hans bilstol, knäppte hans bilbälte och sa att allt kommer bli okej. Jag torkade hans kind och klappade Sierra på handen. Sedan såg jag långsamt hur bilen åkte iväg och svängde runt hörnet. Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft så svårt att andas. Luften gick ur mig totalt och jag var tvungen att sitta i säkert en kvart för att återhämta mig lite. Pjuu.. Blir helt matt av att tänka på det. Tiden i USA tillsammans med mina kids var så jäkla bra, och jag ska alltid hålla dem nära hjärtat.