De senaste dagarna har jag tänk på mitt år i USA ganska mycket, vilket har synts här på bloggen. Jag bläddrar bland bilderna och inser hur mycket jag saknar det. Jag älskar mitt liv som jag lever just nu med allt vad det innebär, samboliv, plugg, slit, vänskap och fest. Men min tid i San Francisco kan aldrig väga upp mot nått, det var så sju helsike fantastiskt (även om jag inte alltid insåg det). Det skulle vara konstigt om jag inte saknade det, och jag kan inte nog poängtera hur glad det gör mig att jag faktiskt åkte. När det väl kommer till kritan så skulle jag inte vilja befinna mig någon annan stans än just här tillsammans med Pierre. Så många nätter jag trott att jag skulle spricka av saknad och så många tårar jag har fält. Att jag och Pierre klarade det så himla bra gör det hela så mycket bättre. Det gör att mitt äventyr känns om möjligt ännu mer fantastiskt, och jag är otroligt tacksam över att han alltid funnits vid min sida. Att jag saknar mitt liv i USA betyder inte att jag inte älskar mitt liv som jag lever nu. Jag saknar mina barn, jag saknar mitt rum, jag saknar mina vänner och jag saknar alla platser. Det vore väl konstigt annars? San Francisco, you'll always be in my heart!