Idag busade jag och mina kids runt i soffan, och gud vad vi skrattade! Det var ett sånt där moment jag alltid kommer minnas, och jag kände bara hur mycket de faktiskt tycker om mig. Det kommer kännas helt knasigt när jag ska säga hejdå till dem om tio veckor, det är ju inte precis som om vi kommer ses igen och det här fina bandet vi har nu kommer aldrig komma tillbaka. Den vardagen jag har tillsammans med Colby och Sierra kommer aldrig komma igen och det har riktigt slagit mig att det är exakt nu jag måste börja njuta av det jag faktiskt har här. Den relationen jag och barnen har kommer finnas i tio veckor till. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på det.