Okej, här är sanningen

När jag och Jenny var riktigt små var vi bästa vänner. Jag var fem år när hon föddes och jag älskade att ha en lillasyster att leka med och jag kände mig så stor när jag fick hjälpa till att ta hand om henne. Tiden gick och Jenny blev mer ett irritationsmoment i min vardag. Vi bråkade konstant och vi kunde inte alls sitta bredvid varandra i bilen om vi skulle åka en längre sträcka. Jag skulle vilja påstå att mellan att vi var 10 respektive 15 tills i princip nu har vi inte alls dragit jämt mesta delen av tiden. Visst har vi alltid haft våra speciella stunder, och visst har jag tyckt det var skönt att kunna plocka fram min barnsliga sida och ha någon att leka med. Jag fick med Jenny på det mesta. Vi har skrattat och vi har kramats och vissa stunder har vi varit oskiljaktiga, men tyvärr också bråkat en del. Ett tag var det något varje dag och mamma höll på att bli galen. Idag fyller Jenny 15 år och jag kan inte fatta att hon har blivit så stor. Nu när jag sitter här så långt bort i från henne känner jag verkligen att jag saknar henne. Vår relation har blivit något finare och jag längtar tills hon blir ännu äldre. Det är först nu jag inser hur bra hon faktiskt kan vara och hur mycket jag uppskattade vår sista tid tillsammans innan jag åkte. Grattis på födelsedagen älskade lillasyster, hoppas din dag har varit bra även om båda dina storasystrar befinner sig på andra platser än just hemma hos dig.

Annapanna, jag blir ju rörd! Du är så bra, saknar dig massor <3