Idag damp det andra brevet från min mormor ner i brevlådan. Långt var det också! Känns faktiskt himla kul att få ta emot samt skriva brev själv ibland. Förresten så kan jag inte förstå att det nästan är mitten på oktober. Vart tar alla veckor vägen? Men jag måste säga att det är skönt att tiden inte går långsamt i alla fall, då hade jag blivit galen här borta. Mitt liv rullar på, och det göra alla eras liv där hemma också. Jag känner mig stolt som vågade ta det här steget, att flytta ifrån allt under ett års tid, framför allt när jag har världens finaste pojkvän som jag har varit kär i sedan jag var tretton. Beslutet var inte det lättaste och det fälldes många tårar, men jag är ändå glad att jag är här. Jag saknar Pierre varje dag men jag vet att vi kommer ha massa fina dagar tillsammans framöver, och då pratar jag inte bara om hans vistelse här.