Det går lite upp och ned, men för det mesta saknar jag Pierre. Speciellt nu när "såret har blivit upprivet" igen. Jag har ju blivit översköljd med kärlek i två veckors tid, och nu känner jag mig ganska ensam. Det tar nog någon vecka eller så att komma tillbaka på rätt spår, men det går nog ska ni se. Jag tar hellre några jobbigt dagar än inga dagar med Pierre alls! När man är så här långt borta blir man ganska avdomnad. Man kopplar bort känslor och saknad och lever i nuet. Man börjar trivas i sin vardag, som tyvärr längre inte har Pierre eller min familj i sig, och man uppskattar och blir glad för andra saker istället. Men även min värsta bortkopplingsdag, när jag verkligen känner att jag har ett liv här, så vet jag innerst inne att jag har något bättre som väntar på mig när jag kommer hem. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Det är viktigt att aldrig glömma. För det mesta trivs jag oerhört bra här, och det tror jag "avdomnadheten" har mycket att göra med, men jag har hela tiden en känsla någonstans där inne som jag aldrig glömmer bort. Jag har världens bästa familj och pojkvän, och det glädjer mig oerhört att veta att jag har dem att komma hem till.