Jag kan inte förstå att två veckor redan är över. Dessa två veckor har jag längtat efter enda sedan jag kom hit för snart fyra månader sedan, och nu är de borta. Jag körde Pierre till flygplatsen i morse och allt kändes så jobbigt. Jag grät, kände att bröstet ville spricka, jag kramades, jag pussades, jag höll hans hand tills han var tvungen att gå. När jag sedan tittade i hans ögon för sista gången innan jag sakta rullade iväg ville jag inget annat än att stanna bilen och springa tillbaka till honom. Allt har ett slut, och våra två veckor har varit underbara. Jag är så himla glad att vi är vi. Dessa dagar har varit de bästa dagarna på riktigt länge och allt känns precis så bra som jag hade föreställt mig. Vi har gått på bio, bowlat, shoppat, lekt turister, cyklat, tagit in på hotell (väldigt spontant lör-sön), ätit gott och framför allt umgåtts. Vi har bara varit oss själva och tillsammans är vi himla bra. Jag har skrattat tills magen krampar och jag har lett tills mina kinder gör ont. Just nu är jag både glad och ledsen. Jag är ledsen för jag inte vet när jag kommer se min andra halva igen, och det gör väldigt ont i mig, men jag är glad över att Pierres besök blev så himla lyckat. Jag känner verkligen att det var precis vad jag behövde och vi har liksom bara varit. Jag älskar att umgås med Pierre och bara "vara" och jag kan återigen inte beskriva hur glad jag är över att han är min. Jag saknar dig redan älskling, men jag vet att jag alltid kommer ha dig. Tack för allt!