Livet här rullar på, jag är nu inne på min andra vecka! Rutinerna kommer sakta men säkert krypande och jag hoppas att jag inom en snar framtid känner att jag kan precis allt. Jag känner inte familjen till 100 procent än, och det märks ibland på barnen, "mamma brukar göra så" eller "Vår förra au pair lät oss göra det". Men som sagt, barn är ju alltid barn och jag skulle inte heller alltid uppskatta att ha en främling som bestämmer över mig. Skämt och sido, Colby och Sierra är väldigt lätta att ha och göra med och ingen kunde vara gladare för det än jag.